Kyrkomötet Motion 2006:15 av Bertil Murray
Uttalande med anledning av ekumenisk överenskommelse med Svenska Missionskyrkan

Förslag till kyrkomötesbeslut

Kyrkomötet beslutar att i samband med beslut om ekumenisk överenskommelse med Svenska Missionskyrkan göra följande uttalande:

- Svenska kyrkan ser det som sin förpliktelse att verka för alla kristnas synliga enhet på sådant sätt att den organisatoriska och läromässiga splittringen i skilda samfund och kyrkor upphör,

- denna förpliktelse innebär att varje läromässigt och organisatoriskt beslut prövas utifrån frågan om kristen enhet,

- en överenskommelse av det slag som föreslås i KsSkr 2006:4 är möjlig endast inom ramen för en tydlig process med kyrkounion som mål,

- en överenskommelse av det slag som föreslås i KsSkr 2006:4 kan ingås endast i den mån som de invändningar, som framförts i remissvaren från Church of England och Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, tillmötesgås på sådant sätt att beslutet inte försvårar den framtida enheten och samverkan inom ramen för Borgåöverenskommelsen.

Motivering

Kyrkostyrelsen föreslår i KsSkr 2006:4 Kyrkomötet besluta att Svenska kyrkan ingår en ekumenisk överenskommelse med Svenska Missionskyrkan i enlighet med framlagt förslag. Av det bilagda förslaget framgår att överenskommelsen avser en kyrkogemenskap, inte en kyrkounion. I förslaget uttrycks att tillräckliga förutsättningar finns för en kyrkogemenskap men ej för en kyrkounion. Uttryckligen sägs i förordet att målet för de båda kyrkorna inte är att gå samman. Om målet varit en kyrkounion skulle helt andra överväganden ha gjorts.

Den nicenska trosbekännelsens ord om en enda helig katolsk och apostolisk kyrka uppfattas av de båda kyrkorna som förpliktigande till ett sökande efter synlig enhet. Av skrivningen framgår att utredningsgruppen menar att tillräcklig samsyn finns i frågorna om församlings- och kyrkosyn, medlemskap, förståelse av sakramenten, dopet, nattvarden samt vigningstjänsten/den ordinerade tjänsten.

Utifrån utredningsgruppens ståndpunkt, bejakad av Kyrkostyrelsen, att en så långtgående enhet finns, måste frågan ställas om det är riktigt att låta Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan bestå som två fristående samfund. Blir inte splittringen en så mycket större synd, när hindren inte längre främst är läromässiga utan mer historiska, känslomässiga och organisatoriska.

Erfarenheten från tidigare ingångna överenskommelser är från detta perspektiv inte uppmuntrande. Överenskommelsen med Metodistkyrkan i Sverige år 1993 borde rimligen ha lett till att denna kyrkas biskop fullvärdigt deltog vid Svenska kyrkans biskopsmöten. Varför har så inte varit fallet? Borgåöverenskommelsen år 1994 har visserligen inneburit ökad samsyn och lett till fördjupade kontakter men har inte ansetts förpliktigande när teologiska frågor diskuterats i Kyrkomötet. De allvarliga invändningar, som riktas mot förslaget i remissvaren från Church of England och den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, lämnas till synes utan åtgärd.

Sökandet efter kristen enhet är en större utmaning för Svenska kyrkan än vad vi hittills velat erkänna. Det kan ifrågasättas om Svenska kyrkan verkligen är beredd till de uppoffringar som enligt Kyrkostyrelsen krävs för att en verklig enhet skall nås. Det är därför angeläget att Kyrkomötet, i samband med ställningstagandet till förslaget till överenskommelse med Svenska Missionskyrkan, också uttrycker sin beredskap till uppoffringar ”för att de skall bli ett”. Också för Svenska kyrkan gäller Jesu ord: ”Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.”

Uppsala den 14 juli 2006

Bertil Murray